Magnus Utvik hyllade TIFO i Gomorron Sverige

 

Skärmavbild 2016-03-21 kl. 15.00.53

 

Ja det här var ju nån vecka sen nu och jag har fortfarande inte fattat att det hände.Plötsligt sitter Magnus Utvik i SVT och säger:

 ”Josefine gör det väldigt bra. En snygg och gripande ungdomsbok. Det är inte bara en bok om kärleken till fotboll utan också en bok om ungdomars kärlek och sexualitet och det gestaltar hon väldigt bra.”

Liksom, va? Jag? Så oerhört glad! Boken tickar på, och hittills finns fyra planerade signeringar med start Skärtorsdagen där också Stella signerar vår barnbok Stella&Kii:

Torsdag 24 mars kl.14-16 hos COOP Renstiernas gata
Söndag 3 april kl. 13-14 hos AKB Mall of Scandinavia
Torsdag 7 april kl. 17-18 hos AKB Östersund Kärnan
Torsdag 21 juli kl. 18-20 hos AKB Varberg

(AKB står för Akademibokhandeln.)

Boken hittar ni hos dem eller hos till exempel Adlibris:
http://www.adlibris.com/se/bok/tifo-9789127147560

Nu sätter jag ihop en presentation om Ultraskulturen till en agent. Tifo ska nämligen till bokmässan i Bologna!
Hurra!

Jag älskar bengaler!

Skärmavbild 2016-03-03 kl. 09.55.26

Ja, det var mitt förslag på rubrik till dagens fantastiska uppslag i DN.

Och nu är det nära! Nästa vecka kommer min femte bok, TIFO, till landets butiker och idag publicerades som skrivet första intervjun om boken. Skönt att inte behöva vara tillrättalagd. Jag älskar eld, passion, och kamp på planen. Gullig kan man vara utanför.

Det här boksläppet är nästan läskigare än när jag skrev om Tjerna, tänk om alla tycker jag beskriver allt precis helt fel, inte alls känner igen sig, eller gillar? Fast nä, okej, nu har jag bara mig själv (och ett himla stort förläag i och för sig) att skylla. Det var läskigare att beskriva en hjälte. Det var det.

Jag är rätt kär i mina ungdomar, Tanya, Isak, Fredde och Oday. Längtar efter att få reaktioner från läsare, gissar att flera tror att Tanya är baserad på mig men se, det är faktiskt en av de andra som är mest jag.

Vill ni läsa en bok om kärlek, passion, hångel och öl? Och övervåld? Bevaka här vetja!

http://www.adlibris.com/se/bok/tifo-9789127147560

Hur många ord finns det i världen

  Ja herre. Nu har jag i alla fall 30 timmar på mig att skriva ner några. Minst 3000 hoppas jag. För att jag ska vara i fas, deadline är very snart. Typ nu.

Jag älskar att skriva skönlitterärt igen, få sitta hemma i leopardmönstrade fladderbraller (jo) och beställa mat från internet. Eller, det som kommer nu 11:30 beställde jag på tom mage igår. Dvs Ben&Jerrys, 1kg köttfärs och prinsessbakelser …

Oh well. Jag skriver om bokprocessen på Facebook nu, haka GÄRNA på där också! 
Josefine Lindén Författare 

Nästa vecka ska jag på möte med min PR-person. Alltså vänta, va? Så otroligt lyxigt. 
Puss och kram halv banan! 

I skrivargrottan …

  Yes, nu är det bara skriva hela dagarna som gäller. I december ska första versionen av min ungdomsroman “Tifo” ligga på redaktörens skrivbord, redan i januari ska den vara skarp.

För att detta ska fungera kopplar jag ner mig, sätter antal ord-mål per dag och läser ungdomslitteratur på kvällen för inspiration. I mars släpps boken hos Pintxo/Natur&Kultur och det känns helt amazing att få skriva skönlitteratur igen! 

Kram på er och glöm inte att rädda världen!

TIFO

Tanya, Isak, Fredrik och Oskar har alla olika bakgrund men en sak gemensamt: passionen de känner för sin fotbollsklubb. Tillsammans sjunger de bland bengaler på läktaren, sliter ihop pengar till matchernas tifon och vacklar mellan hybris och ångest i bussen till bortamatcherna.
Efter ett hett derby uppstår bråk utanför arenan och Isak som hängt på sin storebror som är med i lagets firma, blir slagen upprepade gånger i huvudet med batong av en säkerhetsvakt. Han klarar sig undan med stygn och en hjärnskakning, men bilderna på hans blödande skalle penslar sociala medier och supportrar från flera lag kräver rättvisa – väktarvåldet måste stoppas!
Samtidigt fördjupas förälskelsen mellan Isak och Tanya, men kan vänskapen överleva en kyss när en av dem ångrar sig? Och vad händer när TIFO-gruppen plötsligt förlorar sin lokal och hela grejen de brinner för riskerar att försvinna?
TIFO är en roman skriven från ståplats. Om supporterskap, kärlek och passion och om hur fotboll kan ge mening och mål i fyra annars väldigt olika personers liv. En berättelse från livets bästa fritidsgård.

Stormen efter Nyhetsmorgon

 Ni är så fantastiska! Tack för alla reaktioner på gårdagens inslag! Ni är så många som vill hjälpa, blir rörd. Om jag svarar för långsamt beror det på att jag sitter med min nästa roman som förlaget ska ha i december. Gå in på Kalymnos refugees på Facebook och kontakta folk på plats eller swisha till mitt nummer:0739845444 och skriv KALYMNOS i meddelanderutan. 

Jag och mina volontärande vänner är helt tagna av er hjälpsamhet. TACK! ❤️

(klippet kan ni se här, jag vågar INTE kolla)

  

Kris på Kalymnos

  Ja nu är det bråttom. Regnet är här och det lilla sheltret vi gjort i ordning är fullt. Vi vill fixa Lokalen på bilden men de grekiska myndigheterna säger nej! Människor sover på gatorna på natten blir det kallt och vi i volontärgruppen måste OMGÅENDE fixa tält, sovsäckar etc i alla dess former! 

Så snälla om ni kan: swisha till 0739845444

Varje krona hjälper! Pengarna sätts in på min vän Monicas grekiska konto så hon kan betala tält och hantverkare på plats. Har du något som ligger hemma och skräpar? Hojta!

Under vistelsen fick vi mycket gjort, jag löste av Rufus Lidman som ju efter att ha gått fram som en prestigelös bulldozer fått igång rörmokare och beslutsfattare. Jag hade äran att få inspektera bygget och tack vare honom och alla er som bidrar har nu sheltret fungerande toaletter och en kabindusch! 
   
   
Det var detta med det lilla sheltret då. Byggnaden består alltså av en gammal stor lokal (på bild längre upp) och en mindre som är den vi får använda än så länge. Den stinker nu inte bajs längre men den var ändå i uselt skick för barn att vistas i. Jag och mina barn åkte till en butik, valde ett prisvärt lättskött mörkt stengolv och betalade för kalaset. Det är nämligen så att kärnan av volontärerna på ön inte får ta emot pengar, bara saker. Men jag hade ju ERA pengar så jag kunde fixa. Vi mätte rummet. 55 kvm. Jag hittade en golvläggare och i lördags var rummet som nytt med fräscht golv och nymålade väggar. 

   
    

Jag längtar efter bilder på det färdiga resultatet. Jag har öronmärkt pengar till mattor också, för värme. FN ringde upp mig när jag var på plats och ville ha ett möte. De gav indikationer på att vilja få till den stora lokalen men efter några dagars mailväxling står klart att även dom går bet på byråkratin. Vi ger oss inte men behovet av tak över huvudet är akut och måste nu lösas på annat vis. Folk kommer i mängder nu innan vintern och på fredag väntas minst 50 mm regn! 

Vi kom hem i lördags. Dagen efter flöt fyra döda barn iland på ön. FYRA DÖDA BARN! En med nappen fortfarande kvar i munnen. Jag kan inte lägga upp bilderna, jag klarar det inte. 

Jag åker tillbaka i november, men min och er hjälp behövs NU! Inget barn ska behöva frysa ihjäl på Kalymnos gator. TACK FÖR ALLT NI GÖR OCH FÖR ATT NI HJÄLPER MIG! ❤️

    
  

Tillbaka i sheltret på Kalymnos

  Efter en resdag på 14 timmar nådde vi äntligen hit igen. I tio dagar ska jag kombinera årets enda semester med att visa mina barn hur världen kan vara. Stella som är 5 år är oerhört intresserad. Frågar mycket. “Mamma, vi kan ju inte bada hela tiden, vi måste ju hjälpa flyktingarna, det är viktigt!”

Idag var vi uppe vid sheltret igen. En ängel vid namn Rufus Lidman har styrt upp enormt sen vi var här senast. Dessutom har UNCHR varit på besök med ett solskydd vid matutlämningen. Läkare utan gränser har skänkt ett par bajamajor men ingen har lyckats koppla in dem. Tills Rufus kom och struntade i alla regler dvs;) Han har flängt runt med borgmästare och hantverkare och pengarna jag och han samlat in får nu äntligen gå till:

Nytt fungerande tak på byggnaden

Toaletter och fungerande avlopp

Duschar i avskildhet

Separata rum för kvinnor och barn att sova i

Mat, vatten och varma kläder. 

Inget av detta hade varit möjligt utan er som Swishat. Jag hoppas verkligen att ni förstår det.

Nu vila lite innan kvällsmöte med hela volontärstyrkan.  

   

En toalett på 1200 flyktingar

Jag tog båten från Kos. Korsade samma hav. Det första som mötte mig var nyheten om ytterligare två båtar som sjunkit. 36 döda varav 11 barn. Minst fyra riktigt små. Precis bakom bergen. De överlevande räddades till ön Leros samtidigt som jag välkomnades av Kalymnos. Jag grät redan i hotellets reception.

   

  
Strax innan jag åkte ner fick jag kontakt med Monica, en fantastisk svensk kvinna som bott med sin grekiske man på ön länge. Hon ordnade ett möte med volontärerna på mitt hotell morgonen efter. Det var tur att hon var med, engelska talas sparsamt men Monica är flytande grek. Tills nyligen hade det varit över 1200 refugees i den lilla hamnstaden Pothia. De sov överallt, på gator och trottoarer. Under himlen. Hungriga och trötta. Det enda shelter som finns är illa rustat. Det är en förfallen byggnad, med en enda toalett. 

EN TOALETT PÅ ETTUSENTVÅHUNDRA MÄNNISKOR.

Den läcker dessutom bajs överallt. Det gör att folk låter bli att äta och dricka. För att slippa gå. Dessutom läcker den under dörren och vidare in till kläderna folk donerat. Två duschar har staden ordnat. Ingen av dom är skyddad. Så kvinnorna duschar inte. De sitter på huk vid stranden och försöker vaska in vatten under sina heltäckande kläder. 

  

Sevasti frågade ödmjukt om jag kunde tänka mig att donera pengarna jag samlat in till att göra livet drägligare för flyktingarna. Och hon grät när jag utan att tveka sa ja.
Vi promenerade mot sheltret. Längs den pittoreska viken, husen med vackra luckor som smycken i bergsskrevorna. Vid hamnpolisens kontor sov många. På gult smutsigt skumgummi. Utan lakan, tak eller filtar. En liten pojke mötte min blick. Han ryggade tillbaka, en hårt ristad misstänksamhet levde i ögonen på honom. Han tog skydd bakom sin pappa som försiktigt mötte mitt leende. 

“You can have food and new clothes now at shelter, it is 11 now!” Sevasti berättade att detta var en nödvändig uppmaning varje morgon. De vågade ofta inte lämna hamnen, rädda för att missa om deras papper skulle bli klara. Men den risken finns inte. Och de måste äta. Samtidigt kollar hon och de andra volontärerna om någon behöver läkarhjälp. Har det kommit riktigt små barn kommer Läkare utan gränser över från Kos. Det finns inga organisationer alls på Kalymnos. Allt arbete utförs av frivilliga. Turister och bofasta. Redan 100 meter bort känner jag stanken av urin och avföring. Detta sover de i. Bor de i. Serveras de mat i. Utanför står flera rostiga järnsängar. Utan madrasser. “De flyttar ut för att slippa den värsta stanken.”

Jag möts av glada nyfikna ögon här. Kastar mig rakt in i det lilla lilla rummet med kläder, kanske två kvadratmeter stort. Där de nu kanske 200 människorna ska kunna samsas om nya kläder, skor, schampoo och sanitäriteter. Det blir varmt, stämningen stundtals hetsig när desperationen efter passande plagg går före köandet. Mycket hamnar på golvet och toalettens bajsbruna vatten är farligt nära att förstöra allt som människor donerat. 

  

  

  
Maten delas genom en lucka. Bröd från lokala bagerier som ger, lagad pasta från eldsjälar i närheten. 11-13 finns detta. Annars inget. Och det är just vad människorna jag möter har. Inget. 

På onsdag åker jag tillbaka. Innan dess ska jag berätta om hur jag hamnade i grekisk tv och hur jag tyckte borgmästaren minsann själv kunde komma ner och sitta på toaletten. 

Att åka som volontär till Grekland på eget bevåg

11988683_10153084735172826_9064677192675138073_n

Nu sitter jag på en flygplats i Aten. Eller kanske är det på Atens flygplats, kanske finns det bara en. Hur som helst ska jag vidare till Kos om ett par timmar. Plocka ut mina tre väskor märkta med “HEAVY” som inte innehåller något jag ska ha och sen vidare i taxi och med båt till ön Kalymnos.

Tanken har nog grott hela livet. Men jag har inte haft chansen förrän nu. Ni vet ju, katastrofen är närmare nu, enklare att ta på, ta sig till och ta till sig. Fixa.

“fixa”

Från början var Lesbos målet, jag hade kontakt med volontärer jag hittat via Facebook. När jag väl synkat barnvakt, kattvakt och jobb hade de tillräckligt med hjälp på ön och bad mig kolla andra öar med behov. En tjej på twitter, Anna Berg, hade koll och tipsade om Kalymnos strax utanför Kos. Jag kontaktade volontärer på ön och Gud ja visst behövde dom hjälp! Jag bokade SAS (som dagen efter gick ut med att de låter resenärer ta med extra bagage gratis, mycket fint!) och ett hotell i staden Pothia som jag läst mig till var hamnstaden och platsen där flyktingar väntade i dagar på att få komma vidare till Aten och framåt.

Jag startade en insamling via Swisch. På en timme var den uppe i 10tusen och nu har jag 40tusen kronor att spendera i morgon(!). Jag gick förbi mitt lokala Konsum också, (jaja Coop, jag vet), på Renstiernas gata. Där bestämde sig personalen snabbt för att köpa varor och skänka bort. Igår kom jag ner med en sån där blå Ikeapåse ni vet … ha!
Räckte icke.

11999564_10153084717537826_5739658735343736773_o
Jag fick gå två gånger samt inkludera STORA resväskan i paraden. 30 kg pasta, vätskeersättning, bröstmjölksersättning, blöjor, gröt, nudlar, ja hur mycket som helst hade de staplat. Min tredje väska fylldes av kläder. Skänkta från föräldrar på barnens förskola, av mina föräldrar och av  mina fantastiska vänner Christer och Emma på Malmgårdsvägen. Det Kalymnos behöver nu är herrkläder, skor och solhattar/kepsar till barnen. Mediciner. Det har jag med mig. Men i morgon ska jag få träffa volontärerna som är turister samt boende på ön, ingen organisation är där ännu, och tillsammans ska vi bestämma hur pengarna bäst placeras. troligen blir det tält/vindskydd och liggunderlag/sovsäckar. Just nu sover allihop under bar himmel och regnet på natten kyler ner dem och förstör filtarna som är tänkta att värma.

I kön till baggage drop i morse när klockan var 05:15 och hela mitt inre värkte av längtan efter mina barn och mitt hjärta inte riktigt var okej med att jag åkte iväg för att hjälpa andras när jag har mina egna, undrade jag vad jag håller på med egentligen. Men så kollade jag på hur fina och trygga de satt hos mormor och morfar i soffan och hur motsatt förhållandet var hos barnen på Kalymnos sittandes ensamma och kalla på en berghäll, höjde genast huvudet och drog genom security (barfota tydligen.) Ända sedan jag såg på Oprah (typ 1999?) att någon författare använt sina pengar till att bygga en skola i Afrika har jag drömt om att leva så. Skriva var som helst, spendera pengarna på att rädda världen. Lite åt gången, rädda det som räddas kan. Det här är min första resa, men jag är övertygad om att det är den första i en rad. På Lesbos behövs till exempel nu mer hjälp än någonsin. Om jag känner mig rätt är det dit jag åker i oktober.

Nu kör vi hörni!

(Ni kan fortfarande swisha på nummer 0739845444 )

PUSS!

 

Om Stella och Kii och varför pengarna går till ett gäng ungdomar

541594_10152863521852826_4304360706295586713_n

Allt sedan min Stella var liten toddlare har människor, bekanta som främmande, stoppat oss och sagt att “den där flickan och kaninen borde man göra en sagofigur av”. Nu är hon 5 år och häromdagen signerade hon sina första böcker i Äppelvikens Bokhandel. Boken i sig är inte banbrytande, ställer inga direkta könsroller på sin spets. Den är en helt igenom sann historia om hur Stellas bästa vän försvann men sen spårades upp av hennes andra vän, vår hund Ginger.

För ibland behöver man bara en fint illustrerad saga om kärlek. 

Så tyckte vi.

Det är också av kärlek som Stella valt att ge hela vår del av vinsten till några som sliter enormt hårt i det tysta och som framöver kan tvingas lägga ner sin verksamhet om de inte får in pengar. Ungdomar som gör Stella och mig lyckliga inför varje match, som ger oss ett sammanhang att dela, som lär oss sånger att sjunga tillsammans. Som lär Stella att sport inte bara är för killar och att AIK och Norra Stå inte är farligt. Att det är en inkluderande gemenskap. Inför varje match är Stella ivrig att lägga pengar i hinkarna som killarna och tjejerna går runt med, och hon tyckte att “Mamma, kan vi inte ge ännu mer, om vi säljer många böcker?”

Nu hoppas vi att kunna ge riktigt mycket till AIK-Tifo i höst.
Hjälp oss att stötta gänget som för hand syr flaggor lika stora som läktaren under en bro dygnet runt om det så är ösregn. Stötta den del av fotbollen som är helt utan våld. Den stora delen.

På köpet får ni en vacker saga om kärlek.
http://www.adlibris.com/se/bok/stella-kii-9789175772097

 

10928979_10152752896487826_2851432526433735135_n

« Older Entries